Interrailresan 2019

Kapitel 1

Det är den 16 mars. Snön faller som damm på Stockholms Central när tåg 525 rullar in. X2:an har gröna strömavtagare. 2019 års Interrailresa har börjat.

Mitt kort gäller för 15 resdagar inom två månader och genom att jag köpte det före den första mars fick jag en gratis uppgradering till första klass. Således har jag kunnat avnjuta frukost på tåget och fram till Nässjö haft ett trevligt samtal med en man som skulle till Hook för att hålla föredrag för Landshypotek.

Det är arbeten på Öresundsbron idag, så direktförbindelsen till Köpenhamn har ersatts av byte till ett annat tåg i Malmö, byte till buss i Hyllie samt åter byte till tåg i Kastrup. Maximal utökning av besvär.

Nu skall jag ägna mig åt att glo, något människor alltför sällan gör numera. Inte titta i mobilen utan bara följa landskapet utanför fönstret.

Tåg 525 rullar in på Stockholms central, spår 11.
 
Eftersom Köpenhamnståget bara kunde gå till Malmö fick jag byta till ett Pågatåg för att komma till Hyllie, där bussen till Köpenhamn väntade.
 

Kapitel 2

”Lätt regn” sa den tyska väderprognosen om gårdagens väder i Fredericia. Det är möjligt att dropparna var lätta, men de var desto fler. Det fortsatte att droppa ner i nacken när jag äntligen bestämt mig för vilken restaurang jag skulle välja. Mitt hotellrum låg denna gång i annexet, högst upp under taket och nattens regn trummade hemtrevligt på takfönstret. I morse gick tåget kl 8.46. Vi var inte många som steg på i Fredericia. Stationen var så ödslig som järnvägsstationer ofta känns. Kanske är det kontrasten mellan de tomma spåren och den inre förväntningen av liv och rörelse och frånvaron av tåg som spelar in.
Järnvägsstationen i Fredericia på morgonen. Det står ännu DSB (=Danske Statsbaner) på väggen, trots att fler aktörer nu kan få tillträde till järnvägsspåren.
 
Ett typiskt danskt regionaltågsätt, en IC3, ett tågsätt av samma typ som de som rullar som Kustpilentåg i Östergötland och Småland. När ett meddelande lämnas spelas den typiska treklangen "D - Ess - B" före meddelandet, en liten typisk finess av danskt ursprung eftersom järnvägsbolagets namn är just DSB.

 

Som jag skrev i det förra kapitlet fick jag ett första klass Interrail-kort för samma pris som ett andra klass och det visade sig betyda att den jovialiske konduktören frågade om jag skulle ha ’morgenmad’. Eftersom jag just kom från en hotellfrukost tvekade jag någon sekund varvid han tillade ”det ingår i priset”. Det avgjorde saken. Frukosten bestod av en frukostbulle, margarin, två skivor och lite jordgubbsmarmelad. Kaffe tar man genom att plocka en mugg som är förpreparerad med Nescafé och som man häller vatten ur en termos över.

Danmark är verkligen ett land av små finesser. Se bara på texten på de avfallspåsar som används på tågen. En påse syns på bilden av tågets kaffehylla. För dem av mina läsare som har fobi mot det danska språket kan detta vara en bra språkövning: ”Skraldet i posen. Posen i hånden. Hånden på hjertet. Hvor skal det ende? På perronen. I skraldespanden.”
 
 
  
Vid Rendsburg korsar tåget Kielkanalen på den magnifika stålbron vars uppfart skymtar i bakgrunden. För att vinna i höjd går järnvägen ett varv runt sig självt.
 
Så blev det tågbyte i Hamburg. En klassisk bild på ett exempel på komplicerad logistik.

Under uppehållet i Hamburg hann jag rekognoscera läget på det hotell där resan avslutas i början av april, innan jag steg på tåget mot Uelzen där jag skulle byta mot Celle. Jag hann också se några späda blad på buskar i en av stadens parker. 

Stationen i Uelzen har ett ovanligt utseende i någon slags jugendliknande dekor. Stationen byggdes om inför världsutställningen Expo 2000 efter ritningar av den österrikiske konstnären Friedensreich Hundertwasser.
 
Efter dagens aprilväder var det skönt att Celle tog emot med blå himmel, men lite kylig luft. Celle skonades från bombningar under andra världskriget och har en unik samling korsvirkeshus från 15- och 1600-talen.
 
 
 
 
 
Idag blev det en middag på en italiensk restaurang. Hotellets ägare menade att om jag gav servitören på restaurangen hans visitkort så skulle jag få ett glas prosecco på köpet. Priserna var i övrigt normala, så jag gjorde som han sa. Mitt hotellrum är grönt. Resan mål är ju våren, så aprilvädret under dagen och detta rum visar väl att jag är på rätt väg...

 

Kapitel 3

Så väntade jag på ICE-tåget i Kassel-Wilhelmshöhe. Några har platsbiljetter och därmed redan ett revir i det tåg som är på väg in. Jag har det inte. Det gäller att titta genom fönstren när tåget bromsar in. Finns det utrymme för mig?

Jag hittade en framlänges fönsterplats i första klass. Nu kan jag slappna av. Det tar ett par timmar till Karlsruhe. Varje gång tåget stannar uppstår ett hot mot min sittplats intill. Platsen jag sitter på torde vara säkrad. I de tyska tågen skyltas varje upptagen sträcka digitalt ovanför platsen och min skylt är släckt.

Visst måste denna oro för att någon skall inkräkta vara ett arv från naturen, samma drift som får älghanarna att slåss så att det smäller i hornen? Därför tycker jag om direkttåg.

 

Kapitel 4

I morse sjöng koltrasten från en TV-antenn i Celle. Dagen blev en lång, men omväxlande resa. Det var kyligt att stå och vänta på perrongen, vinden var kall och då och då kom lite duggregn. Under resan sken solen tidvis, men eftersom jag visste att det var kallt och blåsigt behövde jag inte längta ut. När vi kom till Frankfurt hamnade vi i ett riktigt ruskväder med regn och hagel. Det smattrade mot vagnstaket. I Karlsruhe bytte jag tåg och där tog jag mig en timmes rundvandring. Jag tog då en bild på det moln vi just passerat. Två spårvagnar hamnade i förgrunden.

 
 
Från Karlsruhe till Konstanz var det ungefär tre timmars resa, bland annat genom Schwarzwald, som är betydligt mer bergigt än jag trodde. Tåget slingrade sig som på den värsta alpbana för att vinna höjd och åkte in och ut ur tunnlar.

En vacker regnbåge mötte oss över Bodensjön och åtta minuter sena anlände tåget till Konstanz. Dessa minuter hade följt oss ända från början när vi fick vänta på en förbigång av ett ICE-tåg.

Vädret var ett typiskt s k aprilväder som skapas vid denna tid på året när luften ännu är kall.

Aftonstäning i Konstanz.
 

Kapitel 5

Från Konstanz kan man gå till Schweiz. Man hamnar då i Kreuzlingen och plötsligt är det Franc som gäller. Jag tog tåget. Det tar två minuter.

Dagen började med dimma. Det kan vara gott omen om dimman känns lätt som ull. Precis som jag hoppades lättade dimman och de gröna fälten blev allt större när den blå himlen började synas genom ljuslanterninerna mellan molntussarna.

Idag börjar jag resan genom Alperna och hoppas då kunna stoppa ner handskarna i ryggsäcken. 8.23 går tåget och om allt går som planerat når jag Milano 13.50 efter fyra byten. För bytet i Arth-Goldau har jag bara fyra minuter, men den stationen är ganska liten.

I Weinfelden bytte jag tåg. En typisk syn i Schweiz, ett gäng glada seniorer på väg ut att vandra, syns på bilden därifrån. Tåget kom in i tid och avgick på sekunden.

Jag kom denna gång till Zürich HB spår 31. Det ligger i källaren eftersom stationen byggts ut nedåt för att öka kapaciteten. Det går en imponerande mängd tåg från denna station.

Vi kom iväg fyra minuter sent, vilket konduktören bad om ursäkt för, så snart vi kommit iväg. Orsaken var en sen anslutning. Därmed var min tid för byte i Arth-Goldau nere i 0 minuter. Stationen set ut lite som ett förvuxet Djursholms Ösby med stationshuset i mitten. När vårt tåg anlände dit övervakade en uniformerad man vårt byte - vi var ganska många som skulle med Luganotåget - och efter 1 (!) minut kom tåget iväg.

Mitt tåg gick genom den nybyggda varianten av Gotthardstunneln och därmed blir restiden kortare, men man missar helt de effektfulla krokarna efter den södra tunnelmynningen, där man åkte runt, runt ut och in ur tunnlar, såg banan och mötande tåg nedanför för att slutligen hamna i dalen. Nu hamnar man nästan direkt i Bellinzona.

Reseplaneraren ville att jag skulle byta tåg där, men jag avvaktade till Lugano, som är mycket trevligare med sin utsikt över staden, sina palmer och sin bergbana mellan stationen och centrum.

Solen sken och söder om Alperna har våren tagit ett stadigt grepp om tillvaron. Det var omkring 15 grader i Milano idag, träden har börjat slå ut och Peter Witt-vagnarna skramlar som vanligt över spårkors och växlar. Mitt hotell ligger åtta tunnelbanestationer från centrum och har en lustig entré från källaren. Det verkar som om jag slipper använda öronpropparna även här. Rummet är lugnt och stilla.

Hotell "Graf Zeppelin" i Konstanz.
 
Gatumiljö i Konstanz.
 
Lokaltåget till Kreuzlingen och Weinfelden.
 
Stationen i Weinfelden med ett gäng seniorer på väg ut att vandra.
 
Det är tätt mellan tågen i Zürich. Det frasar hemtrevligt om informationstavlan när ett tåg har avgått och alla avgångar flyttas upp en rad.
 
Tåget mot Erzfeld som jag reste med till Arth-Goldau. Gott om utrymme, som det brukar vara i Schweiz. Resan mot Alperna tar sin början.
 
Färden går först utmed Zugerzee.
 
Stationen i Arth-Goldau servar två samhällen, Arth och Goldau. på bilden syns den lilla staden Arth som ligger helt nära foten av det höga berget Rigi.
 
Lugano. En liten bergbana förbinder staden med stationen.
 
Lugano. Staden ligger högt och luften kändes sval men ändå varm.
 
Det lilla hoptellet i Milano låg lite avsides och krävde en tunnelbaneresa. En märklig ingång en halvtrappa ned, men det var lugnt och trevligt.

 

Kapitel 6

Milano är inte helt enkelt att orientera sig i. Gatorna följer inte något rutmönster. Riktningen förskjuts lite när gatorna svänger och det händer en del överraskningar när man går oplanerat. Jag har varit i Milano fyra gånger tidigare och har någorlunda kontroll, på detaljnivån brister det lite, men det är bara trevligt. Här är några bilder från dagens rörelser på stan. Ideligen kom det spårvagnar i vägen. Det beror nog på att de går så ofta.

Domkyrkan i Milano, Duome di Milano.
 
 
Alla milanobesökares "måste", Galleria Vittorio Emauelle II. Gallerian ritades ursprungligen 1861 av Giuseppe Mengoni och uppfördes mellan 1865 och 1877.
 
Ny bebyggelse i stadens yttre cenrum.
 
En spårvagn passerar statyn vid Arco della Pace.
 
1928-1930 levererades ett stort antal spårvagnar av typen "Peter Witt" till Milano. De skulle egentligen tagits ur trafik för flera år sedan, men man håller nu på att renovera ett ganska stort antal av vagnarna för att de skall kunna rulla ytterligare några år.

 

 
 
En av kanalerna i Milano.
 
 
Jag reste för att möta våren. Här kändes våren närvarande med 17 grader i skuggan.
 
En gammal spårvagn framför det postmoderna Milano.
 
Milanos svar på de hängande trädgårdarna.
 
 
I bakgrunden skymtar Castello Sforsesco, tidigare hem för den kungliga Visconti-familjen, senare förstörd och återuppbyggd och nu bland annat konstmuseum.
 
Milano centrale. Dags att resa norrut.

 

Kapitel 7

Igår lämnade jag tröjan på hotellrummet, men idag tog jag på den igen. Jag reste från Milano 8.20 och målet var Tirano. Där bytte jag till Rhätische Bahn för att ta mig över Alperna till Chur. Jag hade inte tänkt skriva då mycket om RhB, de flesta har redan åkt den, tänkte jag. När jag sedan åker banan blir jag så uppfylld av dess storhet att något måste sägas. Jag inser då också att många av er som orkar genom texten kanske ändå inte har gjort resan. Till er kan jag bara säga: gör färden till på Berninabanan, men välj regionaltågen före det turistbetonade "Bernina Express", som dessutom kräver platsbiljetter! Det är gott om plats i regionaltågen.

En klarblå himmel följde mig på resan. Tirano bjöd på ca 10 grader och klar luft. Människor satt ute i solskenet, som värmde ordentligt, och åt lunch. Mitt tåg hade avgångstid 11.41. 11.41.30 kom föraren in, hälsade med ett ”gruetsi”, stängde förarhyttsdörren, lossade bromsarna och körde. Stigningarna börjar omedelbart. Efter en kort resa lämnar vi Italien och kommer in i Schweiz. I Brusio korsar banan sig själv i en viaduktsnurra för att vinna i höjd.

Efter Poschiavo är banans stigning praktiskt oavbrutet 70 promille tills den högsta punkten på över 2200 m ö h uppnås. Däruppe finns två, nu isbelagda sjöar. Den ena rinner ut i Adriatiska havet och den andra rinner ut i Svarta havet. Jag åkte med till Sankt Moritz där jag hann med en promenad på byn. Liksom Enköping kallar sig ”Sveriges närmaste stad”, skriver Sankt Moritz ”top of the world” på sina skyltar. Ett oblygt konstaterande. Damer i päls, svarta limousiner och en gata med modebutiker talar sitt tydliga språk. Själv gick jag in på Coop med min röda ryggsäck för att löpa mig en macka och lite iste att ha på tåget.

I förstaklassalongen i den vagn jag valde var fem av sittgrupperna redan upptagna så jag satte mig längst bak på ett enkelsäte. Det visade sig sedermera att alla fem kände varandra och talade ryska sinsemellan. Att de hindrade nya påstigande i par att välja plats föll dem tydligen aldrig in, men lite senare flyttade de ihop till tre sittgrupper.

Chur är huvudstad i kantonen Graubünden. Ett samhälle uppstod här sedan romarna erövrat området år 15. Under medeltiden växte staden. Staden har brunnit flera gånger, senast 1574. Chur har en vacker ”Altstadt” med många byggnader från 16- och 1700-talen. Jag bor på ett hotell nära kyrkan. Den ringde klockan 21, men jag tror inte den ringer mellan 22 och 6. Jag bodde här för knappt tio år sedan och då vill jag minnas att det var så. Då fanns det även en koltrast som började sjunga 7.52. I två nätter bor jag här. Ursprungligen tänkte jag bo fyra nätter, men jag bytte ut de två senare mot att besöka några bekanta i Sion. Då hoppas jag kunna låna deras tvättmaskin. Att resa med liten packning begränsar tillgången till kläder. Kl 21.15 ringde kyrkan en gång. Då blir det nog två 21.30, tre 21.45 och kanske fyra plus tio klockan 22. Vi får se. Jag har öronproppar med mig om det skulle behövas.

Järnvägen följer Comosjön på en lång sträcka.
 
Stationen i Varenna-Esino Perledo.
 
Vi närmar oss Tirano, en liten italiensk stad med ca 9.000 invånare.

I Tirano bytte jag tåg till den smalspåriga Rhätische Bahn som skall ta mig över Alperna till Chur. RhB:s station ligger alldeles intill den italienska statsbanans station.
 
 
En modern motorvagn av Stadlers fabrikat skall dra tåget över bergen.

Det kunde lika gärna vara på ett sjukhus, så kliniskt rent är det på tåget.

Karta över Rhätische Bahn. Jag skall resa från Tirano, längst ned till höger, via Sankt Moritz och Filisur till Chur.
 
RhB klättrar snabbt uppför dalgången mot den schweiziska gränsen.
 
Vi kommer högre och högre. Långt nere i dalen ligger Tirano.
 
Vi skall upp till snön.
 
 
 
Där nere i dalen körde vi för en stund sedan.
 
 
I bildens mitt skymtar den förra stationen.
 
Tåget når nästan 2.300 meters höjd. Här uppe ligger snön ännu djup.
 
 Ospizio Bernina.
 
Spåren i snön berättar om åtskilliga vandrares och skidåkares vedermödor.
 
I Poschiavo är det tågbyte för dem som vill åka lite snabbare till Chur. Själv fortsätter jag mot Sankt Moritz, vilket gör resan en timme längre.
 
Tåget mot Samedan rusar över det snöklädda fältet.
 
Bland annat en Rolls Royce står parkerad utanför Hotell Carlton i Sankt Moritz och vittnar om att vi nu befinner oss på "Top of the World".
 
En av RhB:s vagnar i regionaltågen, försedd med en avdelning för fotografer.
 
Vi klättrar ner mot den stilla bergsbyn Filisur.
 
Strax efter Filisur går tåget över den världsberömda Landwasserviadukten. Tåget kommer genom en tunnel och går ut över ett bråddjup. Loket går sist i tåget.
 
 
 
 
Chur är kantonen Graubündens huvudstad.

 

Kapitel 8

På stationen i Chur finns ett piano i väntsalen. Det används då och då. Så var det t ex idag på morgonen då en ung kvinna satt och spelade. Själv passerade jag bara förbi för att komma med tåget till Altstätten.

När jag steg av och började min promenad från järnvägsstationen till centrum och stationen för den lilla banan till Gais, doftade det gräs och svagt av gödsel. Luften kändes kylig framifrån men solen värmde rejält bakifrån. Det var nästan vindstilla.

Det lilla tåget till Gais börjar sin klättring mot höjderna nästan genast. Det är en kuggstångsbana och det går brant uppför. Motorvagnens styrka är imponerande, den accelererar kraftigt trots stigningen.

I Gais var det 12 minuters väntan på tåget till Appenzell. Tåg och tåg, de nya fordonen har starka drag av spårvagn. Stationen i Gais ser ut som en riktig järnvägsstation, men kurvan som följer efter stationen får banan att likna en modelljärnväg. Tågen kör ut i en 180-graderskurva omedelbart efter stationen.

Appenzell var dagens huvudmål, huvudstad i kantonen Appenzell. Staden har bara ca 6.000 invånare. Området är känt för osttillverkning och är oerhört vackert med både höga och låga berg och höjder, gröna fält och snöklädda toppar. Schweiz kan ibland tendera att bli en parodi på sig självt och detta torde i synnerhet gälla för Appenzell. Husen är vackra och välhållna, gatorna rena som operationssalar, bilarna är nytvättade och gräsmattorna klippta ända fram till tomtgränsen.

Jag åkte sedan vidare till Zürich över Rapperswil, stannade där ett par timmar och njöt av vårvädret innan jag for tillbaka till Chur. Pianot användes även på kvällen.

 

Väntsalen i Chur. En kvinna sitter och spelar vid pianot.

Tåget mot Altstätten.

Altstätten, där jag bytte till smalspårståget mot Gais.
 
 
Altstätten.
 
Det lilla tågets station i Altstätten. Strax bortom bangården börjar en kuggstångssträcka där tåget klättrar snabbt uppför de gröna kullarna. Förr fortsatte tåget bakom fotografen ner till Altstättens SBB-station, men den sträckan är nedlagd sedan många år.
 
Smalspårigt tåg mot Gais.
 
De ganska små motorvagnarna har en häpnadsväckande motorstyrka och accelererar snabbt uppför den branta stigningen. I bakgrunden ligger Liechtenstein.
 
Vid Gais bytte jag till tåg mot Appenzell. Stationen har tvära kurvor i båda ändar och påminner därför lite om en modelljärnvägsstation.
 
I Schweiz är gränsen mellan tåg och spårvagn flytande. Appenzellerbahn är en järnväg, men fordonen kunde lika gärna ha varit spårvagnar i en stad någonstans.
 
 
Appenzell.
 
Det finns hur många vandringsleder som helst i Schweiz. De är väl skyltade, inte med kilometermått utan med den tid det tar att gå sträckan.
 
Dags att lämna Appenzellerland.

 

Kapitel 9

Jag vaknade tidigt idag och bestämde mig för att ta 7.19-tåget från Chur. Frukosten står serverad redan kl 6.30 och idag kokade jag ett ägg. Det gjorde jag inte igår. Jag reflekterade då inte heller över den äggkokningsmaskin som stod på bordet vid äggen. Mitt försök att öppna ägget slutade med äggvita över hela tallriken. Ägget var rått.

På grund av banarbeten gick tåget från Zürich till Geneve bara till Morges. Där skulle alla tågets passagerare stiga av och fortsätta med ett regionaltåg. Bytestiden i Reseplaneraren var tre minuter men vårt tåg var några minuter sent. Konduktören ropade ut att tåget skulle avgå 11.19, men ifall de inte hann vänta skulle det gå ett nytt tåg 11.28. En stor del av resenärerna hann ändå byta, inklusive jag själv, trots att tåget gick från en annan plattform.

Vi avgick mindre än en minut sent och kom till Geneve i rätt tid. Detta med tidspassning i Schweiz brukar diskuteras. Visst har jag varit med om förseningar, men normalt flyter allt förvånansvärt bra. Det finns ofta lite marginaler som kan äta upp småstörningar, något som tyvärr har opererats bort i stor utsträckning i Sverige. Hos oss verkar trafikplanerarna underkasta sig de propåer som ekonomerna kastar fram som förslag, som om förslaget var en lag att följa. Frågan diskuteras inte ens och då bekräftar ju detta att ekonomernas uppfattning var den rätta, trots att dessa ursprungligen bara ville prova en tanke.

Bilden visar avgången från en station mellan Chur och Zürich. Ett tåg mot Chur kommer in. Jämför tid och skyltning!

Nu befinner jag mig i Sion. Dagen har varit vårvarm med 17-18 grader i luften. På måndag går färden mot Chamonix och Annemasse.

Tågmöte på vägen till Zürich. Notera avgångstiden i jämförelse med klockan. Vårt tåg startar just, det andra håller på att stanna.
 
Resan följer Zürichsjön.
 
Framme hos bekanta i Sion. De har en fin utsikt från sitt hus.

 

Kapitel 10

Sion är huvudort i kantonen Valais. Staden ligger i Rhônedalen och har ca 30.000 invånare. På sluttningarna utmed dalens norra sida odlas vin och på den södra sidan frukt. Under mitt besök hann jag, förutom att tvätta kläderna, besöka basilikan som ligger på en klippa på dalens nordsida.

I morgon fortsätter resan till Annemasse utanför Geneve, där jag stannar en natt inför språnget till Paris. Jag tar vägen över Chamonix och reser då med smalspårsbanan som har sin utgångspunkt i Martigny. Denna järnväg är ovanlig eftersom den har kontaktledning den första sträckan och sedan övergår i strömskenedrift.

Jag bifogar några bilder från Sion, bland annat på blommande hägg och på basilikan Valère.

Processionslarver sammankopplade i ett tåg. Dessa skall man akta sig för, vid fara skickar de ut små projektiler som kan ge besvärliga infektioner.
 
Blommande hägg i Rhônedalen. Nu kändes det att det var vår.
 
Sion.
 
 
Basilique de Valère.
 
 
 

Kapitel 11

Tänk vad fort man glömmer. Att linjen från Martigny mot Vallorcine är så dramatisk hade fallit helt bort från mitt medvetande. Det är i och för sig 40 år sedan jag åkte här tillsammans med ett par vänner.

Bytestiden i Martigny var generös - en dryg halvtimme. Jag hann ta en sväng på byn innan det var dags att embarkera tåget mot Chamonix. Det visade sig att tågen numera är genomgående. Förra gången fick jag byta vid den franska gränsen och åka med några gamla franska motorvagnar

Tågen tar ström från kontaktledningen fram till den första stationen. Där fälls strömavtagaren och i stället används en strömskena, precis som i Stockholms tunnelbana. Tåget kör sedan sakta, sakta fram till kuggstångens början. ”Tjong” säger det och så greppar kugghjulen på vagnarnas hjulaxlar den kuggade stången mellan rälerna. Därefter klättrar tåget snabbt uppför, genom tvära kurvor och trånga tunnlar. Stigningen ligger på 200 promille och snart är tåget uppe på tusenmetersnivån. Den dalgång banan följer är tidvis smal som en ravin.

Omärkligt rullade vi in i EU och vid Chamonix steg jag av för en timmes uppehåll eftersom mitt tåg inte hade anslutning mot Annemasse utanför Geneve i St Gervais, vilket däremot nästa tåg hade. För att även hinna se något av detta skidåkarsamhälle beslöt jag mig för att äta en enkel lunch på McDonalds. Fyra gånger hörde jag svenska talas.

Resan fortsatte sedan till Sankt Gervais med den franska fortsättningen på smalspårslinjen. Så småningom nådde jag också Annemasse där jag checkade in på mitt hotell, för att sedan ta spårvagnen till Geneve. Jag hade nämligen beslutat mig för att utröna om det gick att köpa tillägg för franskt TGV- tåg till Paris i morgon. Restiden skulle då minska från ca 9 timmar till 3, vilket kanske kan vara värt ett par kronor. Interrail verkar betraktas av fransmännen med viss avsmak, för det finns bara ett fåtal möjliga platser per tåg, enligt uppgift. Jag fick dock tag i en biljett för 32 franc och det kan det nog vara värt.

Resten av kvällen gick åt till att bestämma sig för vilken restaurang jag skulle gå till. Först tänkte jag äta i Geneve, sedan kom jag på att jag hade fler euro än franc, så jag reste tillbaka till Annemasse. Där gick jag sedan två och halvt varv runt centrum innan jag bestämde mig för att gå på den fiskrestaurang som jag åt en hamburgare på för en månad sedan. Denna gång blev det lax. Jag slapp därmed se servitörens besvikna min.

I Chamonix börjar den lilla smalspårsbanan till Sankt Gervais i Frankrike via Chamonix. En liten doldis i dessa sammanhang, men vacker och praktisk att resa med.

Stigningen börjar nästan omedelbart - och det stiger rejält.

Vi lämnar Rhônedalen. Därnere skymtar ett fiffigt placerat vindkraftverk. Eftersom det ständigt blåser i passet mellan de två bergsmassiven vid Genevesjöns östra kant får kraftverket arbeta mycket.
 
Järnvägen följer en trång klyfta.

Ett mötande tåg på en klipphylla.

Det är trångt för landsväg och järnväg.

Le Chatelard är gränsstation mellan Schweiz och Franrike.

I Vallorcine varnar en skylt för strömskenan. Rör man den får man sig en stöt.

McDonalds finns även i Chamonix. Jag köpte en hamburgare där. Vid bordet intill pratades det svenska.

Järnvägsstationen i Chamonix.

Tåget mot St Gervais kommer in.

Det är en bedövande utsikt mot Mont Blanc.

Framme vid Genevesjöns måsar och vågsvall.
 
Kapitel 12

Det är som att gå i ett paternosterverk. Alla gator ser likadana ut, smala och avgränsade av vita hus med barer, affärer och framför allt vanliga människor. Portieren på hotellet frågade om jag ville ha en karta, men jag tackade nej. Paris gator inbjuder till att gå vilse bland, men med solens hjälp brukar det gå att hamna rätt till slut. Blir jag osäker på var jag är letar jag bara upp en Metrostation.

Här är några bilder från dagens promenad. Jag drog mig först upp mot Sacré-Cœur, följde sedan ljuset mot Eiffeltornet, följde Seine mot Toulerierna och Louvren, gick runt Notre Dame och hamnade så småningom på en liten restaurang för middag.

Hotellet jag bor på är trevligt. Hissen är trasig så portieren frågade om jag kunde tänka mig ett rum på fjärde våningen. Jag sa ”ja” eftersom jag tolkade hans franskklingande engelska som ”first floor”, men det är bra motion. Rum mot gården, så jag slipper höra dessa ständiga utryckningsfordon som rusar fram på Paris gator under ett evigt tutande.

Hotell Touring i Paris. Riktigt trevligt, kan rekommenderas.
 
En liten charkuteriaffär på en sidogata.
 
Mopeder och skotrar överallt.
 
På bron i bakgrunden skymtar ett Metrotåg på linje 2 vid Pigalle.
 
En av de äldre stationerna från den tid då Metron byggdes ovan jord.
 
En buss på väg till Luxembourg-trädgården.
 
Vårstämning i trapporna mot Sacre Coeur.
 
Ett parisiskt förmiddagsdis.
 
Högst upp på kullen tronar Sacre Coeur.
 
En anslående utsikt över staden från kyrkotrappan.
 
I Montmartre har konstnärerna inte ännu hunnit ställa upp sina stafflin.
 
På väg ned från Montmartre, på väg mot Pigalle. En typisk lösning för att hålla rent i rännstenen är att släppa på vatten och sedan lägga ut trasor här och var så att vattnet tar den riktning som den som städar önskar.
 
Ut i stadsvimlet, på måfå. Riktningen är mot Triumfbågen, men eftersom jag inte är detaljerat bevandrad i Paris gator blir det spännande att se om känslan av att gå åt rätt håll är riktig.
 
Ett litet brasseri, Café Le Nazir.
 
Kyrkogård.
 
En annan liten servering.
 
Trafikvimmel.
 
Metrostationen "Rome", en av de typiska jugendutsmyckade nedgångarna längs linje 2.
 
 
Jag gick rätt: Plötsligt uppenbarar sig triumfbågen mellan husen.
 
 
Från Triumfbågen är det inte långt till nästa turistmål, Eiffeltornet.
 
Och på Seine kämpar turistbåtarna mot strömmen.
 
Turister, turister, turister - överallt är det turister.
 
I den dammiga allén vid Toulieries. Man kunde notera vilkan som gått genom allén. De hade nästan alla grådammiga skor.
 
Bokförsäljare vid Seine.
 
Det börjar bli riktigt vårlikt. Det är den 27 mars, men på eftermiddagen börjar kajerna att fyllas av människor.
 
Notre Dame, bara knappt tre veckor före den förödande branden.
 
Hetsig trafikmiljö i eftermiddagsrusningen.
 
Jag hade hoppat över lunchen för jag vill gå så mycket som möjligt. Nu är det afton och jag hittade en liten restaurang. Servitören förstod engelska! Det har blivit lättare även för icke franskspråkiga i Paris numera.
 
En köttbit, dagens belöning.
 
 
Kapitel 13

Det är intressant att förflytta sig i Paris. Jag anlände till Gare de Lyon och försökte att hitta Metron bland alla människorna och lyckades till slut, efter att ha följt pilarna, än hit, än dit. Jag lyckades även få tag i biljetter i en kiosk. Man säger ”Carnet” (utan T på slutet) och då stirrar de först oförstående och utbrister sedan ”Aha, ängkarne!” och så får man tio biljetter att fördela över dagarna.

Mängder av elmotoriserade sparkcyklar används av människor i alla åldrar. De framförs främst på cykelbanorna och i tämligen hög fart. Mängder med motorcyklar och skotrar står uppställda överallt. Bussar i köer är vanligt, varför jag gärna tar Metron. Då ser man dock inte så mycket, om man inte väljer en av de kortare sträckor där tågen går ovan jord. Jag hann med en liten tur med spårvagn också. Dessa går på ringleden som går runt staden.

Bäst är att gå. Igår blev det 39.000 steg. Jag måste dock åka upp de fyra biljetter jag har kvar, innan jag stiger på tåget till Lille sent i eftermiddag.

Morgonsol på en av boulevarderna.
 
Smala gator, breda gator, McDonalds.
 
Ett Metrotåg kommer in på stationen vid Strasbourg Saint-Denis.
 
Informationsskyltarna är tydliga och bytesmöjligheterna goda.
 
Paris har även fått ett antal spårvagnslinjer. Två av dem går på ringleden som löper runt innerstaden.
 
Luxembourgträdgården.
 
Palais de Luxembourg.
 
Odeon.
 
Förälskade par satte tidigare upp hänglås på broräckena sopm symbol för evig kärlek. Dessa har numera monterats ned, men i stället börjar hänglås sättas upp på stolparna.
 
Louvren.
 
Elsparkcyklar är ett populärt fortskaffningsmedel för alla åldrar även i Paris.
 
Notre Dame ännu en gång.
 
Cadet, den Metrostation som låg närmast mitt hotel.
 
Det pågick förberedelser för ett jubileum vid Louvren.
 
Sista eftermiddagen går mot sitt slut. Dags att ta tåget till Lille, som är nästa anhalt på vägen norrut.
 
Kapitel 14

Ibland är den inre bilden helt fel. Som Lille, till exempel, som jag uppfattat som en typisk fransk storstad. Staden har en Metro som kör utan förare. Modernt under jord alltså, men på ytan en mycket välbevarad gammal stad med klart flamländska drag. Så var staden också huvudort i Flandern fram till 1700-talet.

Jag anlände efter mörkrets inbrott med TGV från Paris efter att till slut bestämt mig för att köpa en tilläggsbiljett för snabbtåget. Restiden krympte teoretiskt från tre och en halv till strax över en timme. Tyvärr var vi exakt 30 minuter försenade vid ankomsten, men jag fick ändå lite extra tid i Paris.

Jag letade mig fram till mitt hotell, ställde in väskan och fortsatte därefter ut bland alla människor för att hitta lite mat att äta. Det var väldigt mycket folk på gatorna. Det visade sig vara festival och på en av husfasaderna visades ett välgjort ljusspel med musik som lät som vore den hämtad ur en äventyrsfilm.

Jag hade valt Lille som övernattningsort eftersom det är så omständligt att resa från Paris till Belgien om man vill undvika snabbtåg. När jag nu åt min middag på en restaurang på Grand Place, insåg jag att Lille kanske var värd ett längre besök. Det får bli en annan gång, kanske med cykel.

Igår morse fortsatte jag kl 08.49. Första bytet skedde vid Tournai, en ort jag tidigare aldrig hört talas om. Staden har ett jättelikt stationshus och vi var ganska många som väntade på tåget mot Belgiens inre delar. För nu var vi i Belgien, det syntes bland annat på att de gula tidtabellstavlorna är märkta ”B” och inte ”SNCF”. Omärkligt hade vi smugit över gränsen.

 

 Det var vårfest i Lille. Hela staden var på benen. På rådhuset visades en spektakulär ljusshow.
 
 
Tusentals innevånare hade samlats på gator och torg.
 
 
Grand Place är ett vackert torg omgivet av byggnader i flamländsk stil.
 
 
Nästa morgon hann jag med en kort promenad innan jag gick till stationen för att fortsätta norrut.
 
 
 
Även i Lille finns varuhuskomplex i lite modernare stil.
 
Tournai var en stad jag inte hört namnet på tidigare. Hit gick lokaltåget från Lille och här fick jag byta till ett av den belgiska statsjärnvägens regionaltåg.
 
Tåget kommer in, ett tåg med en lite danskinspirerad stil.
 
Det står "B" på tidtabellerna och jag förstår därför att vi har passerat gränsen mellan Frankrike och Belgien.
 
 

Kapitel 15

Jag steg av vid Bryssel Central, inte vid Bryssel Midi, som är den station som ligger närmast centrum. Vid Centralen visste jag att det finns förvaringsboxar för bagage. Jag tänkte tillbringa ett par timmar utan ryggsäck i Bryssel.

I en vacker solnedgång rullade jag några timmar senare in i Holland. Inte heller där någon folkmusikorkester vid gränsen, ingen skylt, inte ens ett staket. Bara en väg som sträckte sig över ett fält och ett annat spårljud. Tydligen har holländarna en annan rälsbefästning än belgarna.

Det blev 20 minuters promenad i ett ganska livfullt Rotterdam från stationen till hotellet. Jag tänkte på hur det var förr. Nu är det så lätt att hitta, Google Maps är en bra vägvisare. På min fars tid skulle man ha tagit en droska. Den tiden är numera fjärran.

I morgon skall jag stanna i Rotterdam. Vädret har slagit om från gårdagens försommarvärme till lite blåsigt kustväder. Det har regnat lite på morgonen, men skall klarna upp när dimmolnen lättat.

 

Det är en sliten storstad tåget rullar in i, Bryssel.
 
Jag valde att stiga av vid Bryssel Midi, för där vet jag sedan tidigare att det finns bagageboxar. Jag tänkte tillbringa några timmar i Bryssel och ville inte gärna gå runt med min ryggsäck.
 
Bryssel.
 
Ett jugendhus inte långt från stationen.
 
Försommarstämning i Parc Léopold.
 
En av EU:s många byggnader.
 
En modern ledspårvagn på stenlagda gator.
 
Vi har kommit in i Holland och snart når jag dagens mål, Rotterdam.
 
 

Kapitel 16

En extra rapport från Rotterdam medan jag tvättar kläder och väntar solsken. Jag tog en liten promenad på morgonen. Lustigt nog är jag säker på att jag gjorde en utflykt hit 2014 när jag bodde i Amsterdam två nätter. När jag gick från tåget kände jag inte alls igen mig. Det gjorde jag inte heller i början av dagens promenad som uppenbarligen omfattade en del av staden jag inte besökte då.

När jag kom till hamnen kunde jag känna igen vissa övergripande mönster, men allt är väldigt förändrat. Nu är det dessutom söndagsmorgon och mycket folk, då tror jag det var lördag med lördagshandlande människor.

Lustigt var det Burger King som fick mig att bli säker på att det var här jag varit. Visserligen gick jag inte in i restaurangen den gången heller, men jag minns min hungriga tvekan utanför den rundade fasaden.

Det är vår möjlighet att kombinera olika sinnen som gör oss till människor, tror jag.

Nu har mitt Y3 (s k ”kamel”) snart gjort verkan och dimmolnen har börjat få ljusa lanterniner. Dags att hänga tvätt och kanske äta lunch, för en gångs skull.

Jag notearde tidigt att Rotterdam har en helt annan bebyggelse än andra holländska städer. Den verkar helt enkelt väldigt modern, som om hela staden var ett stort Farsta centrum. Sanningen kring detta kom jag på först den sista dagen och jag berättrar lite om det i kapitel 19.
 
En nostalgisk fiskeflotta ligger samlad vid kajen, men inte är det några fiskare som äger båtarna inte...
 
Rotterdam har en standardtyp av spårvagnar. Här står en vagn i sin vändslinga i hamnen.
 
Det byggs ytterligare höga hus.
 
Några av de fåtaliga lite äldre kvarteren utmed en av huvudgatorna.
 
 
Jag tog en varuhuslunch för en gångs skull. Riktigt gott.
 
Rotterdams centrum.
 
 
Det är mycket glas i den prisbelönta arkitekturen.
 
Centralstationen i Rotterdam.
 
Spårvagnarna smyger på många håll fram över gräsmattor.
 
En utflyktsvagn dök upp bakom ett hörn.
 
Mitt hotell, riktigt bra.
 
 
Kapitel 17

Haag tog emot mig med kyla. Himlen var blå och solen sken, men luften var kall. Dessutom möts den resenär som kommer med tåget av en tät samling mycket höga hus, en s k skyline som för tankarna till städer på andra sidan Atlanten. Mitt besök var tänkt att vara en timme eller så, men blev lite längre. När jag väl hittat till den historiska stadskärnan fann jag att staden har en viss charm. Det går spårvagnar kors och tvärs, ut ur hus, på gatorna, ner i underjorden - till och med ut på järnvägen. Av olika skäl är husen inte fullt så gamla som i många andra omgivande städer, utan är byggda på 1800- och 1900-talen. Liksom i Amsterdam kör man spårvagn även på små och smala gator. Haag är Hollands administrativa huvudstad och grundades 1248.

Från Haag for jag vidare till Amsterdam. Det är också en stad där man kan förlora sig i trånga gränder. Eftersom kanalerna är byggda som en slags halv sexkant måste gatorna anpassas till detta. När gatorna dessutom inte alltid följer den räta linjens form, är det lätt att tappa orienteringen, i synnerhet när inte solen lyser.

Jag hann med en promenad till den vackra Vondelpark där storkarna höll på att bygga bo. Det skall även finnas papegojor där, fåglar som härstammar från en en gång förrymd papegoja.

Idag kunde jag äta middag ute. Temperaturen tog sig på eftermiddagen. Åter till Rotterdam, där jag skall tillbringa två nätter till.

Jag lägger in några bilder från Haag och några från Amsterdam. Kanske någon kan bli inspirerad till en tur. Kommentarerna är dock sparsamma.

Denna dag tänkte jag resa runt lite, först till Haag och sedan till Amsterdam. Här är jag på väg mot järnvägsstationen i Rotterdam.
 
Jag har stigit av det typiskt holländska blågula tåget i den Haag.
 
Stationen omges av höga hus. Den kyliga morgonen blev extra kylig när solen inte nådde ner till oss som stod på marken.
 
 
Haag har några äkta Kinakvarter.
 
Torg med restaurangplatser.
 
 
 
Det går spårvagnar på längde, höjden och tvären i Haag.
 
Kommen till Amsterdam kan jag här beskåda järnvägsstationen.
 
Kanaler och cyklar. Nu började solen att värma lite.
 
På de smalaste gatorna går spårvagnarna i enkelspår med mötesspår på broarna. Några växlar finns inte här, utan spåren är aldrig obrutna. Att det fungerar så bra som det gör är en gåta. Det är möten hela tiden. Vagnarna körs dessurtom snabbt mellan fotgängare och cylister, inga farthämningar tycktes finnas.
 
Rijksmuseum hade öppnat efter flera års renovering.
 
I Vondelpark hade picknicksäsongen börjat försiktigt. Det lär finnas en papegoja som lever här.
 
När kvällen föll hela staden in i en restaurangstämning.
 
 
Fridfullt i kanalerna.
 
 
 
 

Kapitel 18

Tekniken är ibland emot mig. I Holland är det så fiffigt att man måste ha en biljett med en sådan här qr-kod för att komma ut till och in från plattformarna. En sådan kod finns tryckt på min Interrail-biljett, men en sådan kod är det inte säkert att man uppfattar att man har om man inte, som jag, råkar ha fått veta det av en god vän. Således kunde jag världsvant gå ut från plattformen vid min första ankomst till Rotterdam i söndags.

Men idag, när jag skulle lämna plattformen i den frisiska hålan Heerenween hävdade spärren att min biljett gått ut. Det har den inte! Den gäller till maj. På andra sidan spärren stod min tidigare kollega och ersättare F och väntade. Vi skulle äta middag.

Spärren är ganska hermetisk. Det finns två sätt att komma ut: gå via spåret eller åla sig under spärren. Båda metoderna kändes obekväma, framför allt som fyra övervakningskameror stirrade på mig. Räddningen kom i nästa tåg. Jag förklarade situationen för konduktören som kunde släppa ut mig med sitt kort. Frågan var, hur skulle jag komma in efter vår gemensamma middag? Följ efter någon annan, sa konduktören. Det skall bli intressant att se vad som händer vid mitt mål Rotterdam, om det var maskinen som hade fel eller om mitt kort plötsligt blivit omodernt.

Innan jag kom till Heerenween tillbringade jag ett par timmar i Groningen. Det är Hollands sjunde största stad med universitet med 40.000 studenter. Antalet invånare är ca 300.000.

 

Nu tänkte jag resa till Friesland och Groningen. Ännu befinner jag mig dock i Rotterdam. Här står två spårvagnar och väntar in avgångstid.
 
Jag reste med ett regionaltåg till Groningen. Här syns några av Arrivas motorvagnar vid plattformen. De skall så småningom gå ned till den holländska kusten till Haarlingen. Jag kommer att resa med en sådan motorvagn till Luewarden några timmar senare.
 
Affärsgata i Groningen.
 
Universitetet i Groningen, dit samtliga studenter verkar cykla på morgnarna.
 
Liksom i många andra holländska städer finns här kanaler med båtar.
 
Nu har jag kommit till Leuwarden och skall gå in genom spärrarna. Det gick utmärkt. Däremot kom jag inte ut när jag kom till Heerenween.
 
 

Kapitel 19

Det blev fyra nätter i Rotterdam. Någon kanske undrar varför, men huvudskälet var att jag tänkte görs några dagsutflykter utan ryggsäck. Ett andra skäl var att Snål-Larsson hittade billigare hotell i Rotterdam än i Amsterdam, som annars hade varit ett logiskt alternativ. Hotellet var dessutom riktigt bra, med den skönaste sängen på hela resan!

Jag fick tre dagar att röra mig utan ryggsäck, men hade bara två extra ”dagsmarkeringar” på biljetten (15 resdagar inom två månader). Därför blev söndagen en ”hemmadag” med promenader på stan och lite tvätt av kläder. De andra två dagarna blev det utflykter till Amsterdam och Friesland som jag redan berättat om.

Att ströva i Rotterdams centrum är lite märkligt. Känslan påminner om barndomens, när jag gick i det nya Hötorgs-City, Vällingby eller Farsta. Människor rörde sig bland höga hus, tittade i affärer och bar hem köpta varor i plastkassar. Det var söndag och herr och fru Rotterdam såg lyckliga ut där de gick med sina kassar.

Varför skiljer sig då Rotterdams arkitektur så väsentligt från andra holländska städer? Svaret finner vi 79 år tillbaka i tiden. Den 13 maj 1940 stod den nederländske översten Scharroo med sina styrkor på flodens norra sida. På den södra sidan av floden stod de tyska generalerna Student och Schmidt med både luft- och marktrupper. Schmidt försökte dagen efter att övertala Scharroo att kapitulera, men denne vägrade. Schmidt hade lyckats skjuta på det planerade tyska anfallet från 13.20 till 16.20. Han begärde ytterligare två timmars respit, men av skäl som ännu diskuteras, skedde anfallet på utsatt tid. 50 tyska bombplan anföll staden som därmed nästan fullständigt jämnades med marken. Kvar i det gamla centrum stod bara den gamla kyrkan, svårt skadad. Efter anfallet såg sig Nederländerna tvungna att kapitulera.

Staden har mycket få historiska byggnader. Efter kriget byggdes Rotterdam snabbt upp igen, men det är först under de senaste decennierna som uppbyggnaden slutförts. Resultatet är en modern stad med nyskapande arkitektur, ett mål för många arkitekturintresserade.

Efter en del krångel (se gårdagens rapport) kom jag. med hjälp av en vakt och en trevlig dam på biljettförsäljningen som gav mig ett nytt omslag till mitt Interrail-kort, in genom spärren. Nu var jag försedd med fungerande qr-kod.

Min ursprungliga plan var att resa med tåg från Rotterdam vid 10-tiden och sedan byta i Amsterdam till ett tåg som skulle ta mig till Hamburg utan byte. Den tyska järnvägens reseplanerare varnade för ett stort antal resenärer på detta tåg. Eftersom jag vaknade tidigare än jag planerat, tänkte jag om lite och hittade en förbindelse med byten i Utrecht, Hengelo och Osnabrück. Tre byten i stället för ett, men ombyte förnöjer. Dessutom sparade jag 2,40 på att jag slapp köpa snabbtågstillägg mellan Rotterdam och Amsterdam!

Mellan Hengelo (en ort jag aldrig hört namnet på tidigare) och Osnabrück fick jag även prova på att åka tåg med Keolis. Jag fick vänta en timme i ett kylslaget Osnabrück och funderade över om det skulle finnas bra sittplatser i det tåget jag väntade på. Till min lycka fann jag att en gammaldags kupé just blivit helt ledig och där kunde jag sitta i lugn och ro och avnjuta en inköpt kycklingsmörgås och dricka lite iste till medan jag blickade ut över det tyska slättlandskspet.

Nu hoppas jag på bra väder i Hamburg i morgon.

 

Vi glider fram över de holländska åkrarna. Här närmar vi oss Gouda.
 
Jag byter till Keolis tåg i Hengelo.
 
Osnabrück har ett säreget stationshus som används av två olika banor som korsar varandra på olika plan.
 
En lugn stund i en förstaklasskupé. En iste och en schnitzelsmörgås förhöjer livslusten.
 

Kapitel 20

Och livets flod flyter stilla vidare. Idag passerade jag under ytterligare en bro att minnas. När jag skulle betala entrén på ”Wunderland” frågade den unge mannen i kassan om jag fyllt 65. Det har inte hänt förr. Det var bra att han frågade, för jag hade missat att det fanns pensionärsrabatt, men det kändes ändå som om jag fått smaka salt och socker samtidigt.

Förra gången detta hände var när jag blev stoppad på Biblioteksgatan och tillfrågad om jag ville vara med i en undersökning om halstabletter. Intervjuaren fyllde i olika uppgifter på en blankett. Han frågade bland annat om jag fyllt 40, tittade upp och svarade innan jag hann säga något: ”Ja, det har du”. Jag var för all del 46, tror jag.

Jag hade inte tänkt att gå på ”Wunderland”, men sedan ångrade jag mig. Därefter tänkte jag ändå inte gå, men eftersom vädret var lite tråkigt på morgonen hamnade jag där i alla fall. Jag kom dit vid 9.30-tiden och då är det fortfarande ganska lugnt, ingen kö till kassan, ingen trängsel, lediga förvaringsboxar.

Wunderland är en stor anläggning med modeller. Olika länder avspeglas med hjälp av välbyggda miljöer, modelltåg, -bilar, -bussar, -båtar och -flygplan. Ljuset ändras då och då, dagen övergår i skymning och natt för att sedan bli dag igen.

Tyskar, eller om det är dessa modellmänniskor, tycks ha ett stort intresse för utryckningsfordon, för sådana var inblandade på många ställen. Det brann i hus, det brann i en skog, bilar hade kolliderat. En hel stab, mest unga, modellbyggare skymtade inne i de verkstadsavdelningar som ligger öppna för insyn.

Det blev ganska snabbt betydligt mer folk och jag misstänker att ett besök under semestertid inte blir lika trevligt.

Efter en snabb lunch på Wunderland begav jag mig ut i trafiken igen. Eftersom vädret var lite grått och eftersom jag börjar känna mig mätt på att gå, hade jag köpt ett dagskort på buss, tunnelbana och S-Bahn för 6,50, vilket är prisvärt när en enkelresa kostar 3,30.

I morgon är det dags för den sista etappen till Stockholm. En lång resa den sista dagen. I Danmark pågår dessutom spårarbeten som den tyska db.de inte tycks veta något om. Danska DSB:s hemsida är också ganska kryptisk så det skall bli intressant att se hur det går.

Bakom denna kraftfulla tegelfasad döljer sig Wunderland.
 
Ljuset i lokalen ändras enligt ett förbestämt schema. Eftermiddag blir till kväll, följs av natt och åter gryning. Gatubelsyningen tänds och släcks. Modellbyggarna tycks ha en viss fäbless för utryckningsfordon, för det fanns många utryckningsfordon med blinkande blåljus, minst tre bränder och ett antal krockar. Här brinner det.
 
Folksamling på en gågata.
 
Bebyggelsen följer olika länders traditioner.
 
En bergbana.
 
Vindsurfare nere vid stranden.
 
Utanför kiruna järnvägsstation har Åström Resor mött upp. Kanske är det ersättningstrafik?
 
Torgliv i Venedig.
 
Spårväg och trådbusslinjer korsar varandra.
 
En hederlig currywurst fanns att få mot en relativt låg kostnad.
 
Den inre hamnen i Hamburg.
 
Jag tog en tur med den nya tunnelbanan till det nybyggda Hafenstadt, en ganska steril plats.
 
 
Kapitel 21
 
Det där med hotell är intressant. Jag brukar boka genom hotels.com. Det har alltid fungerat bra och som medlem får man var elfte natt gratis (eller: får ett rum till snittpriset av de tidigare tio hotellnätterna).

Jag brukar titta lite på recensionerna av hotellen jag intresserar mig för. Jag är dock osäker på om jag verkligen gjorde det för hotell Stadt Altona i Hamburg. Hotellet är lite märkligt. Det andas oerhört mycket 1950-tal, men sedan verkar inget ha hänt. TV-apparaterna har bytts ut, men putsen på fasaden flagnar och kaklet i badrummet har lagats med silvertejp. Rummet var ett rum att sova i. Trägolv utan matta, en på ytan något sprucken träbänk i fanér och en låg säng. Lakanet hade ett litet slitagehål och det hade märkligt nog också den tunna, urtvättade röda gardinen som inte kunde fås att helt täcka fönstret och som var så tunn att ljusen strilade in i rummet genom den. Till hotellets förtjänst skall sägas att frukosten stod klar redan 5.30 och jag hann därför med att äta fyra mackor och ett ägg, dricka två glas juice samt två koppar kaffe innan jag gick till S-Bahn för att hinna med tåget till Neumünster 6.40.

Om jag inte vetat var i Tyskland Hamburg ligger skulle jag ha kunnat tro att detta var en rest av det forna DDR. Kökschefen gick butter ut och in ur köket och ställde fram maten. Jag var på väg in redan 5.28 och då kom han ut ur rummet och släckte efter sig. När han såg att jag kom sa han ”Moment” och jag stannade upp. Prick 5.30 gick han in igen och tände belysningen i taket.

Medan jag skrev detta passerade vi den magnifika stålbron i Rendsburg, där järnvägen korsar Kielkanalen. Jag undrar hur det låter därnere när tågen kommer - och hur lät det på den tiden skarvspåret fortfarande låg kvar?

Hotellet Altona i Hamburg.
 
Tågbyte i Neumünster.
 
Bron över Kielkanalen i Rendsburg än en gång.
 
Kapitel 22

Två byten från Hamburg till Fredericia. Det första på fyra minuter i Neumünster och det andra på åtta i Flensburg. Båda gångerna signalerade reseplaneraren att anslutningen eventuellt inte var nåbar. Inför första bytet hade vi varit en minut sena och inför det andra var vi nio minuter sena på grund av ”signalstörung”.

Danskarna väntade dock på oss och väl på plats frågade konduktören: ”Skal du ha et morgenbrød?” Vid Padborg ombads vi förbereda oss för passkontroll. Kontrollanten tittade in i mitt utrymme, såg passet ligga på bordet, sade ”tak” och gick igen.

Tillbaka i Norden och ute är det vindstilla.

Vi fick byta tågsätt på vägen (det södergående hade fel på tågradion och fick därför inte gå in i Tyskland) och blev 20 minuter försenade och därmed missade jag en anslutning. Det gjorde inte så mycket, men mitt uppehåll i Köpenhamn blev kortare.
 
Morgenmad och passet redo.
 

Kapitel 23

Fönsterplats kallas det. Väggplats är ett bättre begrepp, tycker jag. Punktligt lämnade vi Köpenhamn kl 16.23 och förhoppningsvis når vi Stockholm C lika punktligt kl 21.36. 2019 års Interrail-resa närmar sig sitt slut. Det har varit trevligt. Det har också varit roligt att se att så många tittat på mina enkla rader, där jag beskrivit resans olika steg.

Numera behöver man inte känna sig ensam när man reser själv. De man lämnar hemma kan man lätt komma i kontakt med. Man kan dessutom äta när man vill och man kan gå så länge man själv vill och leta efter en restaurang som tilltalar en.

När jag planerade denna resa hade jag olika tankar om var och hur jag tänkte mig resan. En tanke var att stanna på ett fåtal platser och sedan höra dagsutflykter utan ryggsäck från dessa. En önskan från min sida var också att jag skulle möta våren någonstans. Det bör man rimligen göra om man reser i mars.

Planeringen korrumperades ganska snart av en önskan att förflytta sig. Kvar blev tre uppehåll av lite längre karaktär, i Chur, Paris och Rotterdam. Ett önskemål var också att jag kunde tvätta någonstans på vägen. Då kunde mängden bagage hållas nere så att en ryggsäck räckte. För att slippa tvätta så mycket i hotellets handfat kom jag på att jag kanske kunde hälsa på ett par vänner i Sion och låna deras tvättmaskin. Jag minskade därför antalet nätter i Chur från fyra till två.

Hotellen bokade jag via hotels.com. Jag valde att välja avbokningsbart ifall jag behövde ändra resan. Jag köpte inga andra sittplatsbiljetter än Stockholm till Köpenhamn och tillbaka i förväg. Senare köpte jag på plats de obligatoriska tilläggen/platsbiljetterna för TGV Geneve-Paris och Paris-Lille.

En sådan resa som denna är ganska beroende av vädret. Jag tittade regelbundet på den tyska sajten wetter.com. De prognoser den lämnade var ganska korrekta, även om temperaturuppfattningen var en smula varierande. I Sion sa till exempel prognosen 22 grader en dag, 4 grader en annan och ca 18 i verkligheten. Alla varianter skulle inträffa i strålande solsken. I Amsterdam skulle det bli 11 men blev minst 15 grader.

De regn jag drabbats av var först och främst den första kvällen i Fredericia i samband med att jag letade efter en restaurang. En varmfront med lätt regn, följd av en kallfront med något häftigare regn kom i Holland. När kallfronten kom satt jag bekvämt tillbakalutad i ett tåg på väg mot Rotterdam. I Schweiz, Italien, Frankrike och Holland har jag kunnat se solen lysa från en klarblå himmel. Temperaturen har varierat från 11 till närmare 20.

Det är alltid spännande att se hur hotellen ser ut i verkligheten. Bilderna på hotels.com är ibland lite missvisande. Det bästa hotellet var hotel Touring i Paris, litet men professionellt med allvarliga herrar i svart kostym bakom receptionsdisken. Även hotellet i Rotterdam var bra, vilket gladde mig eftersom jag skulle tillbringa fyra nätter där. En viss besvikelse var den första övernattningen i Fredericia på hotell Postgaarden. Där har jag bott tidigare i ett mycket smakfullt rum, ätit frukost i en sober matsal, medan lugn klassisk musik spelats i högtalarna. Jag har därför rekommenderat hotellet för andra, men denna gång fick jag ett rum i annexet, som mer liknade ett rum för resande.

På hotellet i Celle togs jag emot av en mycket engagerad och utåtriktad värd och i Milano hamnade jag i centrums utkant i ett hotell med ingång från källarplanet. Hotell Drei Königen i Chur är stramt schweiziskt, med trevlig personal och gammaldags gångtrappor samt en kyrka som slutar att slå kl 22.00 och sedan håller upp ringandet under hela natten.

När jag kom till Lille hittade portieren först inte mig, men efter en stund såg han mitt namn. Jag fick en liten känsla av att något misstag ändå skett, för jag gick ett lustigt rum på samma plan som receptionen. Man gick in genom samma dörr som till bagagerummet, och öppnade sedan ytterligare en dörr till ett litet rum. Rummet hade bara ett takfönster och kändes lite som ett reservrum.

Resan har varat i tre veckor sånär som på en dag. Jag har rest på ett Interrailkort med 15 resdagar under två månader. Genom att jag köpte det före 1 mars fick jag uppgradering till först klass utan kostnad. Jag är egentligen inte för att man skall kunna betala för att få en bättre plats, men onekligen har det ibland känts skönt att veta att det troligen finns sittplats för mig, även i de tyska snabbtågen. Jag kunde döva mitt samvete med att tänka att om jag satte mig första klass, blev det mer utrymme åt de andra i andra klass.

Tre veckor är en ganska lång tid. De första dagarna, med besök i Celle och Konstanz känns nu väldigt avlägsna. Det är som om de inträffat vid ett helt annat tillfälle. Förutom familjen i Sion har kunnat träffa Fredrik Freberg i Heerenween och idag drack jag kaffe tillsammans med Erik Kjaergard i Köpenhamn. Att möta vänner på andra platser än hemma är speciellt och ger en resa en ytterligare dimension.

När jag planerade resan var intentionen att jag skulle kunna röra mig lite i några av städerna jag besökte och inte bara resa hela dagarna. Det blev därför främst bara tåg under förmiddagarna eller sent på eftermiddagarna med ett par undantag. Ett undantag var till exempel resan på Rhätische Bahn till Chur, men den sträckan är så trevlig att man klarar en heldagstur. Jag upptäckte att min telefon oombedd räknar steg och rörelsemängd. Den statistiken säger att jag gjorde 558300 steg eller i snitt 27915 per dag. Rörelselängden var 409 km eller i snitt 20,5 km per dag. Man hinner både åka tåg och gå.

Till dem som orkat läsa ända hit vill jag rikta uppmaningen: prova på en Interrail-resa. Numera finns det en mängd olika varianter, från tre-, två- eller enmånaderskort till kort med ett visst antal resdagar under en given period. Det är lätt att beställa korten. Gå t ex in på Interrail.se och titta på utbudet.

Och slutligen, tack alla ni som följt med mig i tankarna! Nu kommer till slut en liten sammanställning av resvägen:

16.3 Stockholm-Fredericia
17.3 Fredericia-Celle 
18.3 Celle-Konstanz
19.3 Konstanz-Milano
20.3
21.3 Milano-Chur
22.3 Chur-Altstätten-Appenzell-Zürich-Chur
23.3 Chur-Sion
24.3
25.3 Sion-Annemasse
26.3 Annemasse-Paris
27.3
28.3
29.3 Paris-Lille
30.3 Lille-Rotterdam
31.3
1.4 Rotterdam-Amsterdam-Rotterdam
2.4 Rotterdam-Groningen-Leeuwarden-Rotterdam
3.4 Rotterdam-Hamburg 
4.4
5.4 Hamburg-Stockholm

X2:an mot Stockholm står redo på Köpenhamns huvudbangård. Denna gång på spår 6 och inte 26, som brukligt är.
 
En s k fönsterplats på X2:an mot Stockholm. Skall man försöka titta ut genom fönstret riskerar man en ganska besvärlig nackspärr, antar jag.
Allmänt, tågresor, utflyktstips | europa runt, interrail, semesterresa, tågresor, tågsemester | |
Upp