Ett par vackra höstdagar i Schweiz
Vackra höstdagar är kan verkligen vara vackra i Schweiz. Mellan bergen är det ofta vindstilla och solen känns riktigt varm långt in i oktober. Så var det 2013, då jag tillbringade ett par dagar i den stillsamma orten Filisur i den sydöstra delen av Schweiz, i kantonen Graubünden. Det var omkring 20 grader i luften vilket gav en skön känsla av en förlängd sommar.
Genom kantonen går den smalspåriga järnvägen Rhätische Bahn (RhB) som länkar samman Chur, kontonens huvudstad, med den lilla Norditalienska staden Tirano. För att komma dit tar sig tågen, som enda järnväg i Alperna, över bergen, inte genom dem. Banan till Tirano, Berninabahn, är en klassisk skönhetsupplevelse, men den beskriver jag inte i detta avsnitt. Däremot finns det gott om bilder därifrån i berättelsen om min Interrailresa våren 2019.
Jag gjorde i stället dagsutflykter och små vandringar i de mer eller mindre omedelbara omgivningarna. Jag gick till Davos, som ligger på en linje som grenar ut sig från Filisur, vilket tog nära fem timmar. Jag gick också till Filisurs grannstation Bergün-Brovougn och tog tåget därifrån till Sankt Moritz.
Med den lilla berättelse vill jag ge en liten inspiration till andra att stanna ett par dagar på den långa Interrailresan genom Europa. Ett uppehåll som kan användas för att utforska omgivningen, men också till att tvätta och torka kläder så att behovet av packning blir lite mindre.
Utsikten från hotellfönstret. Nere i dalgången brukar det gå att höra klockorna på korna som går och betar och upp på berget till vänster hörs tågen kämpa sig uppåt mot Bergün och Sankt Moritz.
Kartan nedan visar Rhätische Bahns sträckning genom kantonen Graubünden. Jag bodde i Filisur i Albuladalen, som ligger ungefär i mitten av kartan. Chur, kantonens huvudstad syns högst upp och den vackra Berninabanan längst ned. Även linjerna till Arosa, Disentis, Sankt Moritz, Davos, Klosters och Scoul-Tarasp ingår i RhB:s stora linjenät.
Jag har kommit till Chur, slustation för Schweiziska järnvägens "stora" tåg. Rhätische Bahns tåg mot Sankt Moritz som står startklart vid plattformens andra, vänstra sida, är inte så litet det heller.
Stationen i Filisur. Hotell Grischuna är byggnaden till vänster.
Utsikten från hotellfönstret. Nere i dalgången brukar det gå att höra klockorna på korna som går och betar och upp på berget till vänster hörs tågen kämpa sig uppåt mot Bergün och Sankt Moritz. Så här beskriver Wkipedia Filisur:
Filisur (rätoromanska: Filisour) är en kommun i regionen Albula i den schweiziska kantonen Graubünden. Den ligger i Albuladalen, där floden Landwasser rinner ut i Albula, och har en station på Albulabanan.
Det traditionella språket är rätoromanska, närmare bestämt dialekten surmiran, med vissa inslag av puter (dialekten i angränsande Övre Engadin). Traditionellt har man i Filisur, liksom i Bergün, använt puter som skriftspråk, främst som en följd av att man haft en gemenskap i att ha gått över till reformert kristendom i slutet av 1500-talet, till skillnad från övriga delar av Albuladalen som bibehållit katolicismen.
Rätoromanskan trängdes under 1800-talet till stor del undan till förmån för tyska språket, som en följd av stor inflyttning av jordbruksarrendatorer från Davosområdet, och försvann i stort sett under 1900-talet. Vid senaste folkräkningen hade endast 3 % rätoromanska som huvudspråk. Såväl kommunal förvaltning som skolundervisning är helt tyskspråkig. Bland den reformerta befolkningen har också uppstått en betydande katolsk minoritet, som numera har en egen kyrka.
Efter en lugn natt och en god frukost tog jag en liten promenad, denna gång med målet Bergün, som är nästa större samhälle på vägen upp genom Albuladalen. Vägarna är väl skyltade. De har lite olika karaktär, beroende på delsträcka och ibland handlade det om att klättra uppåt, men väldigt ofta är det små grusvägar som slingrar sig vackert mellan lärkträden. Promenaden börjar med att jag går genom Filisurs smala gator innan jag når skogen och floden.
Så har jag nått den grusväg som följer den lilla floden Albula.
Det är alldeles tyst i floddalarna, bara ett svagt sus från trädtopparna hörs, men då och då hörs tåget vissla på avstånd.
Jag närmar mig slutligen Bergün. Nu har stigen kommit betydligt högre än samhället så det börjar bli dags att följa vandringsleden nedför.
Ett tåg på väg från Sankt Moritz rullar på andra sidan av dalgången.
Bergün.
Kyrkan i Bergün och hotell Ladina.
Från Bergün tog jag tåget till Sankt Moritz. Samhället är en typisk schweizisk vintersportort och har haft vinter-OS två gånger, 1928 och 1948.
Vandringsvägen runt Sankt Moritzersee är populär en dag som denna, då den lilla alpbyn badar i det varma solskenet.
Från Sankt Moritz gick jag till fots tillbaka till Samedan, den järnvägsknut där tågen mot Berninabanan viker av. Jag gick då igenom den lilla orten Celerina.
I Samedan steg jag på tåget igen. Jag hann med att ta en liten promenad i samhället. Det börjar nu bli eftermiddag och min plan är att fortsätta med tåg via Klosters till Landquart.
Järnvägen följer och korsar nu den ännu ganska anspråkslösa floden Inn.
Efter ett par timmars vacker färd nådde jag slutligen Chur och det börjar bli dags för middag. Jag vandrade runt lite i stadens gamla kärna innan jag bestämde mig för var jag skulle äta.
Från Chur utgår den lilla bibanan till Arosa. Tågen avgår från stationens gatusida och tågen kör sedan mitt i gatan den första kilometern. När tåget kommer på gatans ena sida på den enkelriktade Plessurquai sker en del lustiga manövrer när bilisterna försöker komma undan tåget, som naturligtvis körs med en mycket beskedlig hastighet på den här sträckan.
Arosabanans plattform i Chur.
Efter en god middag äntrade jag åter tåget och reste tillbaka till Filisur.
Ett par vandringsturister har kommit tillbaka till samma hotell som jag.
Stationskatten i Filisur.
Ny dag, ny vandring. Denna dag hade jag siktet inställt på Davos. Början av vandringen är mycket trevlig. Stigen löper över vackra, gröna kullar och stigningen är ganska beskedlig. Från Wiesen följer man vad jag antar är en gammal banvall. Den löper längs bergväggarna och genom små tunnlar. Från Davos-Monstein var stigen bitvis trevlig, men bitvis följde den landsvägen (men jag misstänker att jag någonstans förlorade stigen, jag tror att den gick upp över höjderna och efter fyra timmars promenad ville jag helst undvika alltför starka stigningar).
På den första bilden lämnar jag Filisur.
I Wiesen korsar stigen floden på samma bro som järnvägen. Bron är lite spännande att gå på. Gångbanan är försedd med delvis genomsiktlig plåtdurk och det är 88 meter ner till floden.
Järnvägsstationen i Wiesen.
Från Wiesen är det väl skyltat, men se upp! Det finns två versioner av vandringsväg till Monstein. Den ena följer en flodfåra, den andra går över ett berg. Jag råkade av misstag välja den senare. Den var vacker men krävde viss ansträngning.
Järnvägen från ovan.
Järnvägen ännu mer från ovan.
Så småningom kom jag ner till den andra leden igen, den som följer en banvall.
På dena sträcka går järnvägen mot Davos ganska mycket i tunnlar.
Den lilla floden bär namnet Landwasser.
Denna tunnel var avstängd och vandrarna leds i stället på bergets utsida.
Grönt och vackert trots att vi befinner oss i mitten av oktober.
Tåget som pendalr mellan Filisur och Davos kommer smygande utmed bergets sida.
Stationen i Davos-Frauenkirch.
Så kom jag äntligen till Davos. Om Davos kan man läsa i Wikipeida:
Davos (rätoromanska: Tavaus) är en kommun och krets i distriktet Prättigau-Davos i den schweiziska kantonen Graubünden. Kommunen och kretsen är geografiskt identiska, och brukar räknas som ett landskap för sig. Huvuddelen av bebyggelsen finns i det dalföre som genomströmmas av floden Landwasser, ett av Rhens källflöden. Davos är Europas högst belägna stad, med en höjdnivå på 1 560 meter över havet, och är en av Schweiz främsta vintersportorter.[2]
Davos bebyggdes först under högmedeltiden av rätoromaner från Albuladalen och Engadin, och nämns första gången år 1213. Runt 1280 vidtog en omfattande inflyttning av walsertyskar, som under de följande århundradena också spred sig till granndistrikten, varvid det rätoromanska språket utkonkurrerades.[3]
Den expansiva perioden 1860–1910, då Davos etablerades som turistort, medförde stor inflyttning och en sexdubbling av folkmängden. Sedan dess har invånarantalet varit relativt oförändrat och pendlat mellan 9 000 och 11 000. Närmare 90% av befolkningen bor i de två översta fraktionerna, Davos-Dorf och Davos-Platz, som utgör en sammanhängande stadslik bebyggelse.
En fjärdedel av befolkningen (2010) är utländska medborgare, varav de största grupperna är tyskar och portugiser.
På denna lilla uteservering tog jag min enkla och något försenade lunch.
Järnvägsstationen i Davos.
Tåget mot Filisur. Ett av Stadlers moderna motorvagnståg.
Åter i Filisur kunde jag njuta av en skön eftermiddagssol innan jag intog min middag på hotellet.
Hotellet har en rätt intressant anordning för att se om gästerna är hemma eller ej. När man lämnar rummet sätter man in nyckeln i ett ställ och först då man låst fast sin nyckel där, får man loss en mindre nyckel som går till till hotellets ytterdörr. Ett system som måste vara inspirerat av järnvägarnas äldre säkerhetssystem.
Nästa dag var det dags att lämna Filisur. Jag hann dock med en promenad ner till den berömda järnvägsviadukten över floden Landwasser. Viadukten byggdes 1901-1902 och är 65 meter hög. Den ansluter i sin södra ände direkt mot en klippa och är ett känt objekt för alla fotografer.
Vägen till viadukten är väl skyltad och går genom en vacker blandskog.
Att hitta är inte så svårt. Gula skyltar visar vägen och berättar hur lång promenaden är beräknad till.
Filisurs västra bangårdsände.
Utsikt över Albuladalen.
Tåget går in i tunneln och när det kommer ut i ljuset igen kommer det att befinna sig 65 meter över floden.
Tåget har kommit ut ur tunneln, rullat över viadukten och fortsätter nu utmed bergsidan ner mot Thusis och Chur.
Så var det dags att lämna Filisur för nya äventyr på Interrail-kortet. Här kommer mitt tåg uppe på berget. Det skall ringla sig runt ett par gånger, ut och in i berget, innan det slutligen kommer ner till stationen i Filisur.
Gågatan i Chur leder ner mot järnvägsstationen.
Med SBB:s dubbeldäckade regionaltåg fortsatte min resa, denna gång bort mot den Nordöstra delen av Schweiz.